Man kan/ska aldrig sluta tjata om eldsjälar inom idrotten, de där underbara människorna som helg efter helg står och serverar kaffe i någon idrottshall runt om i landet eller den som driver småföreningarna nästan på egen hand genom att fixa träningstider, betala domare och tjata på folk att betala in medlemsavgiften. Utan dessa människor så skulle nog många människors liv se annorlunda ut och vi skulle nog inte alls ha den för lilla Sverige fantastiska framgång inom idrotten som vi faktiskt har.
Men det finns andra som kan förändra ens idrottskarriär som man ibland inte tänker på. När jag själv började spela innebandy seriöst -94 så var det just en sådan person som med sin hjälpsamhet ligger till god grund till min fortsatta karriär (elitserien, träningslandskamper med Italien och många år i Aros IK).
Min familj har väl aldrig varit så där jätteintresserad av idrott fören på senare år och under mitten på 90-talet så var inte min innebandy så högprioriterad hemma. Jag började spela med Rönnby IBK (med bla profilen Ernesto Osses) och vi hade då träningar lite utspritt i Västerås. Ena dagen var det i Önstaskolan och andra ute i Skultuna. Detta i kombination med en tung målvaktstrunk och hektiskt schema gjorde ganska tidigt att innebandyn blev en ganska klurig nöt att knäcka för mig.
Men det fanns det en kille i laget som alltid ställde upp och skjutsade. Han var två år äldre och hade nyss köpt en Seat Cordoba GTI som han mer än gärna körde runt i och lyssnade på låten ”Centerfold”. Till varje träning så kom han alltid och hämtade mig och trots att jag var både ny i laget och yngre så var han alltid lika vänlig och inskolande. Oavsett dag/tidpunkt och väder så kunde jag alltid stå där på Rönnby och bli upplockad både till träningar och matcher. Efter det så stannade han ofta på vägen och plockade upp fler spelare till våra träningar.
Det är mycket tack vare honom jag fortsatte mitt innebandyspelande i 17 år till och jag lärde mig mycket i hur viktigt det var att fånga upp alla i laget. Alla har inte föräldrar i splitternya Volvo V70 som skjutsar en i ur och skur (även dessa föräldrar ska ha en eloge) eller cykelavstånd till hallarna. För dessa personer är det alltid en kamp att ring/sms:a och fixa skjuts till träningar/matcher. Det är alltid jobbigt att vara den som alltid åker med men aldrig själv skjutsar. Dessa personer finns i alla lag och jag kan tänka mig att dom känner ungefär som jag gjorde där hösten/vintern -94.
Under resterande del av min innebandytid så åkte jag sällan själv till en träning utan försökte alltid fixa så att jag plockade upp folk utan bil på vägen. En av dessa jag ofta hämtade upp var Erik Nylonstrumpan Lundh som nyinflyttad till staden från Luleå hade dåligt med möjligheter att ta sig till våra Arosträningar i Skultuna. Detta ledde till en långvarig vänskap och vi är nu grannar med våra familjer och tränings/tävlingskamrater nu när vi blivit gubbar och håller på med multisport istället för svettbandy. Tänk på det när ni suckar över den där killen som aldrig skjutsar men som alltid skickar ett sms och tigger om skjuts.
Killen som jag har allt att tacka för detta är Mathias Holmberg som faktiskt fortfarande är aktiv i Rönnby SK både som tränare och spelare. Trots det stora manfallet av äldre spelare så har Mathias kämpat på och skolat in många av Rönnbys lovande juniorer i seniorinnebandyn. Du ska ha ett stort tack Mathias och jag hoppas att du under din karriär smittat av dig på fler än mig.
På 26 hål så hyllar vi de som hyllas bör….
Bara instämma….”Hompa” är en eldsjäl och en härlig gubbe att ha i laget både på planen och i båset.
Mathias är en riktigt härlig kille och jag anser att han gjort ett bra jobb med killarna i RSK.
Sen tycker jag han liknar Faunen Tumnus i filmen Narnia, Lejonet och Häxan 😉
Thats my hero 😀
Kanske ”redaktionen” kan ta fram en bild??
Jag får väl passa på att tacka dig Daniel! Just det varma mottagandet som jag fick när jag flyttade till Västerås är en starkt bidragande orsak till att jag med familj fortfarande bor kvar och idag kallar Västerås för vårt hem.